Källarsvamp vanlig i torpargrund krypgrund vind

Den kanske mest förekommande rötsvampsvarianten inom begreppet mögel s.k. källarsvamp (lat. coniophora puteana) trivs då det av någon anledning under en tid blir rejält fuktigt.


Vanligen kan äldre mycel av  källarsvamp ses som bruna ytligt liggande strängar utvecklande plym- eller solfjädersliknande påväxt. Färgvariantioner förekommer och mycelet kan vara vitt vid yngre friskare växt.

Bilden föreställer källarsvamp funnen på vind.


Är fuktkvoten i virket lägre är det inte säkert att ytlig mycelbildning tillkommer. Angreppet går istället på djupet och kan totalt förstöra hållfastheten trots att ytan lämnas i stort sett intakt.

Somliga fynd är förvillande lika hussvamp genom sockervadds-
liknande fluffighet eller den för hussvampen karakteristiskt bruna fruktkroppen med omgivande vitare kant. Det kan vara omöjligt att okulärt se skillnad och därför bör om omfattande angrepp hittas en mögelanalys utföras. Till skillnad från hussvampens lukt av champinjon bildar källarsvampen ibland lukt av ättiksyra. Vetskap bör finnas om att alla angrepp av dessa svampar inte luktar alls, lite svagt eller rent av illa.

Detta skulle likväl kunna vara en fruktkropp av källarsvampen, men visade sig vara ett hussvampsangrepp funnet i en äldre krypgrund närmare grundmuren där rötsvampen kunde hämta kalk för sin fortlevnads skull. Även källarsvamp brukar kalk för att reglera PH-värdet till optimal trivsel. Den klarar sig dock utan kalk p.g.a. förmågan att bilda ättiksyrlighet och andra typer  av syror. Inne i trä som brutits ned kan kalkkristaller ibland finnas.

En yngre svampkropp kan variera i färgvariationer mer åt hållet senaps- gulfärgad. Äldre uttorkade kroppar kan ibland liknas vid platta, mörkfläckiga och fnasiga pannkakor.


Ett annat utrymme som ofta uppvisar coniophora puteana är torpargrund. I torpargrunder har vanligen kalkbruk nyttjats för att sammanfoga och täta kallmurningen. Kalkanvändningen kan underlätta tillväxten av källarsvampar.


Här visas blindbotten i en gammal krypgrund. Ytlig mycelförekomst finns i mindre form genom vitare fläckar längs med träfibrerna. Ytligt sett var träet friskt men vid tryck föll det sönder. Under den intakta ytan fanns grav röta. Den regel som syns t.v. i bild är också totalt angripen av mögelsvamp och inte alls invändigt så fin som man kan luras tro.

Avfuktare bekämpar källarsvamp

Källarsvampen är som de flesta andra arter av mögel känslig för uttorkning genom verkan av avfuktare eller naturlig avfuktning som sker vid längre torrperioder. Vårt råd då man konstaterat källarsvampspåväxt är direkt att sätta in åtgärder i form av spårning hur långt angreppet spridit sig, samt borttagande av rötat material med upp till 30 cm. marginal in på friskt virke. Vidare sker mögelsanering med saneringsvätska som Boracol, vilket tränger in i materialet det appliceras på. Utan fördröjning bör sedan som sagt avfuktare sättas in. Ges inte möjlighet att direkt kontrollera och mögelsanera är det i vilket fall som helst att se som en omedelbar åtgärd med avfuktning. Eventuellt kan det för bästa kombinerade sanerings-
resultat i dessa skeden brukas luftrenare som neutraliserar bl.a. genom fotokatalys.

Somliga som tagit kontakt med oss har frågat om det går bra att avfukta till fuktkvoten i allt trä har dragits ned under motsvarande 70% RF, med tanke på att ta död på källarsvampen. Problemet är att svampen inte dör utan enbart slutar upp att växa och istället går i träda. När sedan avfuktaren tas bort lever angreppet upp igen då tillräcklig mängd fukt tillkommer. Utan avfuktaren kommer använd saneringsvätska inte att vara verksam mer än kanske på sin höjd upp till några år om fuktlasten tillåts vara för stor.