Mögel skadar luktnerv orsakar rinit

Vanligen brukar man tala om att mögel via inandning har potential att skada lungorna och vidare därifrån kan transporteras ut i kroppen, som kan fara illa av förgiftning och inflammationer. 2006 kom den första avhandlingen ut som pekar på att mögelgift kan förstöra luktnerv och vidarespridas upp i hjärnan via luktbulben. Försök har gjorts på möss eftersom deras system för att förnimma lukter är likt människans.

I näsans tak sitter ett antal luktnerver som förmedlar den lukt som mögel kan avge upp till ovanliggande luktbulb. Med mögelsporer och hyf-fragment av mögel följer även mögelgift. Forskare har kunnat konstatera att giftet Satratoxin G från mögelarten Stachybotrys Chartarum (svartmögel) selektivt verkar celldödande på luktnerven samtidigt som inflammation uppstår i bulben. Vidare kan giftvandring ske upp i hjärnans nervsystem via blodkärlen. Med andra ord är detta en slags genväg som möglet funnit förbi hjärnblodbarriären vilken måste passeras om de små partiklarna vandrar från lungorna ut i blodet. (bild: CC Patrick J. Lynch, med. ill.)

Mögel i sjuka hus ger rinit - rinnsnuva

Förutom ovanstående fenomen föreslår nu allt fler forskare att mögel såsom Stachybotrys Chartarum vilket ofta påträffas i sjuka hus kan orsaka rinit genom inflammation i näsans slemhinna. Med annat ord kan man beskriva rinit såsom rinnsnuva. Andra symptom kan också vara täppt näsa. Man skiljer här mellan allergisk och icke allergisk rinit. Vid klinisk undersökning och anamnes kan det vara svårt att få fram vad det är som utlöser reaktionerna då mekanismerna bakom ännu är delvis outforskade. Det kan med andra ord finnas "dold" mögelallergi.

Förutom mögel och mögelbakterier finns det i fuktskadade sjuka hus många andra kemiska ämnen som i sig själva kan vara utlösande samt i synergisk effekt med mögel och mögelgift bli än mer potenta faktorer.

Förutom rinit föreligger risk att möglet även nedsätter luktsinnet.

I vissa fall kan rinnsnuvan vara snabbt övergående då den drabbade inte längre vistas i huset där reaktionen sker. Detta gäller inte alla då somliga personer kan få livslånga handikapp. Undersökningar har påvisat förändringar i näsans slemhinna i upp till mer än sex år efter att vistelse i sjukt hus upphört. Relaterat till aktuellt mögel finns även astma och andra lungåkommor.

Möglet skadar hjärnan

Förutom att mögelgift kan vandra upp till hjärnan via luktnerv och luktbulb har vi tidigare skrivit om mögel som Aspergillus Fumigatus och dess gift kallat Gliotoxin, som vid inandning enligt vissa forskare kan spridas via lungor och blod upp i hjärnans nervsystem. Komplexiteten för de som agerar inom området medicin ökar väsentligen då olika arter av mögel kan vara representerat i ett hus med fuktskada. De kan helt enkelt idag inte komma fram till exakt vilka mekanismer som löser ut samlingsdiagnosen sjuka hus och de i begreppet förekommande enskilda reaktionerna och sjukdomarna. Det rör sig kanske om tusentals olika kombinationer av mögel, mögelgifter, gifter från mycobakterier (mögelbakterier avger endotoxiner) samt andra volatila ämnen etc. som måste göras på mänskliga celler innan man kan närma sig ordentliga svar.

Idag misstänker vi att ett antal personer som blivit skadade av dålig inomhusmiljö får andra diagnoser, såsom psykisk sjukdom m.fl. Ett begrepp inom medicin då man inte kan förklara varför symptom uppkommit och av vad är tillitsbristsjukdom. Det är ett i vårt tycke mycket svävande begrepp som endast visar på hur begränsad kunskap man inom området medicin egentligen har, med andra ord egentligen ett begrepp som inte diagnosticerar patienten utan istället sjukvården i sig.

Allt fler resultat visar att lågdosupptag över tid av möglets olika gifter och allergener kan vara orsak till olika i sammanhanget hälsomässiga fenomen. Bl.a. menar man i referens nr. tre nedan att redan så låga koncentrationer som 10ng/ml av Satratoxin G kan orsaka viss till luktsinnet kopplad celldöd, med vidare kumulativa konsekvenser.

Referenser:
- leffingwell.com/olfaction.htm
- Islam et al 2006, Environmental Health Perspectives vol. 114 number 7.
- Chidozie J. Amuzie 2010, Toxological Sciences 116(2)