Torpargrund historiskt sett


Torpargrund bär upp detta torp från slutet av 1700-talet
Vid tillbakablick i tiden finner vi olika typer av tekniker för grundläggning då hus uppförts. Här fokuseras på torpargrund och hur begreppet kom till.

Här syns torpet "Kjöpet" anno 1790 med  klassisk torpargrund, beläget i den vackra småländska skogen i närheten av Agunnaryd.



Ursprungligen utnyttjade människan naturliga skydd som grottor etc. När man började uppföra olika typer av byggnader var det vanligt med stampat jordgolv eller att golv av trä lades direkt mot marken. Eftersom trä som ligger direkt mot mark snabbt drabbas av röta och mögel övergick man till att höja upp golvet på stenar, plintar eller bärlinor som låg på marken. Torpargrund hade därmed sett dagens ljus. Olika typer av torpargrunder uppfördes, somliga endast med några stenar strategiskt placerade under bärande detaljer, vilket innebar att luft fritt kunde svepa under hela torpargrunden. För att begränsa luftcirkulationen och höja temperaturen gällande golven på vintern började man att riktigt tätt stensätta hela grundmurar och även applicera kalkbruk i springorna mellan stenarna. Det var också vanligt att man lade upp en inre typ av isolering mot grundmuren, kallad mullbänk.


Bild inifrån svårtillgänglig torpargrund med byggskräp mot marken.
Ofta är gamla torpargrunder invändigt svåråtkomliga och kanske finns inte ens lucka i golvet för inspektion. Man räknade förr inte med att behöva inspektera utrymmet regel-
bundet. Annat är det idag då vi p.g.a. klimatförändring och andra påverkande faktorer som byte av värmesystem och tilläggs-
isolering m.m. bör utföra flera kontroller per år.



Torpargrund placerades strategiskt

Torpargrund i jämförelse med efterföljaren krypgrund