Torpargrund historiskt sett
Vid tillbakablick i tiden finner vi olika typer av tekniker för
grundläggning då hus uppförts. Här fokuseras på torpargrund och
hur begreppet kom till.
Här syns torpet "Kjöpet" anno 1790 med klassisk torpargrund, beläget i
den vackra småländska skogen i närheten av Agunnaryd.
Ursprungligen utnyttjade människan naturliga skydd som grottor etc. När man
började uppföra olika typer av byggnader var det vanligt med stampat
jordgolv eller att golv av trä lades direkt mot marken. Eftersom trä som
ligger direkt mot mark snabbt drabbas av röta och
mögel övergick man till att
höja upp golvet på stenar, plintar eller bärlinor som låg på marken.
Torpargrund hade därmed sett dagens ljus. Olika typer av torpargrunder uppfördes, somliga endast med några stenar strategiskt placerade under
bärande detaljer, vilket innebar att luft fritt kunde svepa under hela
torpargrunden. För att begränsa luftcirkulationen och höja temperaturen
gällande golven på vintern började man att riktigt tätt stensätta hela grundmurar och även
applicera kalkbruk i springorna mellan stenarna. Det var också vanligt att
man lade upp en inre typ av isolering mot grundmuren, kallad mullbänk.
Ofta är gamla torpargrunder invändigt svåråtkomliga och kanske finns inte ens
lucka i golvet för inspektion. Man räknade förr inte med att behöva
inspektera utrymmet regel-
bundet. Annat är det idag då vi p.g.a. klimatförändring och andra påverkande faktorer
som byte av värmesystem och tilläggs-
isolering m.m. bör utföra flera kontroller per år.
Torpargrund placerades strategiskt
I regel var man noga med att inte placera huset där fuktlasten av någon
anledning var hög och utgjorde ett extra hot mot torpargrundens virke. Där
marken var tillräckligt torr lade man bärlinorna på ett lager av sand som
fungerade kapillärbrytande. Bevisligen har man förr på en del ställen räknat
med att få byta ut bärande detaljer då torpargrunden kan vara uppbyggd så att
själva bärlinorna är frilagda från den yttre grundmuren och istället
placerade på en inre typ av grundmur eller plintar. Utbytet av bärande detaljer
blev på så sätt mycket enklare.
Mullbänken mot grundmurens insida bestod varierande mellan olika torp av torv, jord, sand,
kolstybb och kanske iblandad kalk. Den isolerande funktionen fungerade så
länge torpet användes flitigt och murstocken avgav värme ned i
torpargrunden. Idag rekommenderar man borttagning då mullbänken drar åt sig
fukt och transporterar detta upp till
syllar samt
blindbotten eller golv.
Kalkbruk fungerar bra för att täta springor mellan stenar i torpargrundens mur.
Bruket är nämnligen lite flexibelt och transporterar
inte fukt så som cementbruk gör.
Torpargrund i jämförelse med efterföljaren krypgrund
Torpargrund är föregångare till den moderna tidens
krypgrund och klimatet i
de olika typerna av grundläggning skiljer sig åt genom att torpargrunden
ofta inte har någon eller mycket lite isolering under golvet. Gå vidare till
förklaring av hur golvbjälklagen skiljer sig mellan
torpargrund och krypgrund.
Då det till skillnad från krypgrunder kan
vara svåra att täta alla springor i torpargrundens mur så är det i varje
enskilt fall
inte lämpligt att installera
avfuktare som
sorptionsavfuktare eller
krypgrundsavfuktare med undertrycksfunktion. Dock finns idag
TrygghetsVakten som
avfuktar med hjälp av uteluftsventilation och därför passar bra till de
flesta otäta torpargrunder.